I södra Sverige heter motsvarigheten till Situation Sthlm eller The Big Issue “Aluma” och det sista numret för året är en väggkalender inför nästa. Till skillnad från tidigare fotokalendrar har Aluma i år bett serietecknare göra bilderna. Här är till exempel Hanna Ps vackra bidrag.
Jag ville egentligen hellre göra en serie eftersom jag inte tycker “illustratör” och “serietecknare” är detsamma och de bad om serier. Jag kan tycka att det finns en poäng i att göra skillnad på de två. Jag gillar såklart att som serietecknare kunna skaffa illustrationsjobb men om en kund vill samla serietecknare tycker jag det är serier vi borde visa upp. För att främja folks uppskattning och kunskap om mediet och sånt där. Men sen kommer såklart tid och pengar in som två väldigt avgörande faktorer. På grund av tidsbrist blev det en illustration från mig med.
Klicka för att göra den större.
Men jag älskar ju bilder och illustrationer och de talar och kommunicerar på andra sätt än serier. Kanske är illustrationer egentligen bättre lämpade att ha i kalendrar eftersom de är ämnade att ses om och om igen. En serie är oftast färdigläst när man läst igenom den. även bättre serier som inbjuder till ett par omläsningar blir uttjatade om man inte låter dem ligga olästa ett tag.
Jag är orolig att den här bilden är för sliskig. Barnteckningarna gjorde jag lite lullig med vänsterhanden och pappret upp och ner.
|
November 21st, 2008
7287pwkr
Ibland känner man att man upplever något en dag så där som man kan uppleva vissa saker vissa dagar. Sånt som man vill bearbeta. Dagen den här lilla serien, Ibland, tillkom bearbetade jag det på vägen hem genom att formulera och läsa upp manuset för mig själv i huvudet. Den här gången utan klara bilder till texten, så som jag beskriver i det här inlägget, kanske för att jag inte hunnit låta tankarna gro i huvudet innan.
När jag kom hem skrev jag ett utkast direkt. Jag började skriva helt utan att veta vart serien skulle eller hur den slutade och sen lät jag manuset bero i några veckor. När jag sen skrev ut det hade jag kommit fram till ett slut och började bearbeta manuset.
Därefter fick jag äntligen teckna. Den här gången var det en mycket mer organisk process än vanligt. Jag började med att komma på olika scener till de olika bildtexterna med en karaktär. Men jag kom snart fram till att serien inte alls skulle fungera lika bra det var om mig serien handlade om. Dels skulle jag bara verka som en ocharmig player och därmed ta bort de flestas igenkänning. Dels var det inte om players serien skulle handla.
Jag ville inte heller göra serien om en enstaka fiktiv karaktär eftersom det skulle vara för svårt att skapa en relation mellan läsaren och karaktären på en så kort serie. De flesta som läser mina serier känner mig inte men “självbiografier” skapar automatiskt något slags band med läsaren, kanske för att det känns mer genuint och intimt. Mer sant.
Så jag bästämde mig för att ha med olika karaktärer i de olika scenerna. Min tanke var att ett slags alla och vem som helst-grepp skulle inkludera läsaren och för att ändå behålla ett narrativ kom jag på en typ av kedjelösning som jag inte ännu vet om den funkar. Jag vet inte ens om det går fram över huvud taget. En person från rutan innan är med i efterföljande ruta med en annan person och så bytas karaktärerna ut.
Det är möjligt att man behöver ha ett ganska öppet förhållande till förhållanden och sexpartners för att uppskatta min tanke. De bekanta här i London, som visserligen inte kan läsa texten, trodde att serien handlade om otrohet, vilket verkligen inte är fallet.
Av någon oklar anledning, som jag glömt, bestämde jag mig för att testa på att teckna utan rutor, men med ett tydligt klassiskt rutschema, som ett formexperiment. Jag tycker det blev rätt lyckat, men det krävs antingen breda, vita “rännstenar” eller tydlig färgläggning och tuschning för att det ska funka. Medan jag tuschade formades någon slags idé om färgläggning, om än lite för sent. Jag skulle ha satt mina textmarginaler annorlunda, mer vågat, om jag vetat hur färgläggningen skulle vara. Men jag är också hämmande perfektionistisk när det kommer till vissa grejer vad gäller bilder och avundas alltid de kollegor som har ett mer avslappnat förhållande till bilddelen av sina verk.
Efter en massa osäkert trevande med färgerna hittade jag till sist fram till en palett som kändes bra. Fast jag har genom empiri upptäckt att det inte bara är kalibrerade skärmar och utskrifter som avgör hur färgåtergivningen blir i tryck. Tryckteknik och papper kan spela nog så stor roll. Såklart får vi inte reda på hur det ser ut i tryck förrän när nästa nummer av Hjälp, 6/08, släpps i butik.
|
November 20th, 2008
7287pwkr
Jag bor visserligen i London och har svart att skriva texter med de sista svenska bokstaverna i alfabetet men serielusten eller jobberbjudandena fran Sverige tryter inte for det. Sa de narmsta veckorna ska jag lagga upp lite av sakerna jag gjort at Sverige och har i skolan.
Igar hittade jag en flyer for en seriefestival som tydligen pagar har just nu, Comica, som verkar ledas lite av Paul Gravett som vissa av mina Malmoitiska kollegor har traffat. Jag har missat den intressantaste huvuddagen och dess fyra - fem seminarier med genustema. Men pa sondag ar det ett till om serieerotik och det kommer jag ju knappast att missa.
Igar gick jag pa ett seminarium med Alex Maleev, en utstickande serietecknare i mainstreamscenen i USA. Det var valdigt intressant. Angaende det har omslaget (en hyllning till Gustav Klimt) och dess sexighet kommenterade han bland annat Frank Chos omslag och sa, “It’s too much. There’s too much honey, give me some salt.” och “That makes me stupid. I can imagine that, I don’t have to see it.” Vettiga tankar nar man ska teckna erotik.
Idag sorterade jag ut spammet fran kommentarerna har pa bloggen och hittade “Roffes” blogg och val dar hittade jag det har! En alldeles egen fan-art av mig! Smickrad!
|
November 19th, 2008
7287pwkr
Idag börjar skolan och jag är antagligen sjukt nervös (jag skriver det här för två veckor sen så jag är inte säker).
Nu har jag slut på gammalt material att lägga upp så det kommer antaligen tryta lite här i bloggen ett tag nu. Men kolla in alla mina vänner här i länklistan bredvid! Köp den skitbra antologin Samtidigt från Kolik Förlag! Rita! Ha det fint!
|
September 30th, 2008
7287pwkr
Mer gammalt, mer superhjältar. Jag tror att en av anledningarna till att jag alltid ritade en massa superhjältar under mina tonår var för att det var en så bra anatomiträning. Såklart tänkte jag inte så då, fastän jag undrade varför jag fortsatte teckna figurer från dåliga, enformiga barnserier, klädda som idioter, långt efter det att jag ledsnat på serierna. Men det var kul. Och nu kan jag härleda det till den nakna människokroppen. Människor och deras kroppar är det roligaste att rita! Och superhjältar är i princip nakna människor i olika färger.
En av mina favorithjältar är Daredevil. Mest för grundkonceptet med karaktären. Det är en blind snubbe som tränar sig själv till att använda sina resterande sinnen till max, han har inga superkrafter. (Eller hade inga tills kitchmaskinen Marvel skaffade fram några. Tror jag) Nu när jag skrev det såhär lät det inte alls så himla bra ändå men för att vara en superhjälte är det sjukt orginellt!
Men han är inte som Batman, en annan hjälte som vissa gillar för att han inte har superkrafter. Den snubben är bara världens bästa ingenjör och mekaniker och rik som Bill Gates och kan därför på mekanisk väg bygga sig superkrafter. Folk säger “han är som en själv”. Nä, jag tror jag löper större risk att genom rymdstrålning aktivera min mutation som gör att jag kan kontrollera metall, än att jag plötsligt blir Forbes-rik och börjar bygga bilar och flygplan på egen hand i min källare. Daredevil är bara en ofancy advokat till vardags och en blind kille med käpp och en röd spandexdräkt om natten. Pretty awesome!
Om jag hade fått teckna Daredevil någon gång skulle jag ta bort hans fejkögon från dräkten, klippt av hans fingertoppar på handskarna och tecknat hans dräkt jävligt dåligt sydd. Han har ju sytt den själv.
Det här är Elektra the Assassin och Daredevil. Han är feminist och därför gör han den politiska handlingen att klä av sig, så som kvinnliga superfigurer alltid tvingats. New York lär vara kallt på vintern, även i full spandex, så han har stoppat ett par strumpor i kalsongerna. Han är lite självmedveten. Plus att man exponeras mycket som hjälte och måste alltid se sitt bästa ut. Det syns inte så bra men Elektra har gjort kvinnosymbolen (vad heter den egentligen?) med en av sina sais som det nedre korset! Hon är så fyndig!
De här var inspirerade av Humberto Ramos ser jag. En av de cartoony tecknarna som bara halvofta blir lite för överdriven. Inte alltid.
|
September 28th, 2008
7287pwkr
Inte så likt kanske.
|
September 26th, 2008
7287pwkr
Snart finns det senaste numret av Bild&Bubbla i butik hemma i Sverige. Över 20 sidor Femisex! Förutom att jag, Liv och Fabian intervjuas så har jag och Liv gjort en exklusiv Femisex-novell kallad Frusen mark och så har jag gjort omslaget.
Det finns mycket att säga om bildcitat, Svenska Tecknare säger till exempel att de är jävligt bull. Konsthistorien säger till exempel att de är jävligt vanliga och kallar de lite finare för parafras. Serietecknare säger att det är ett smart sätt att spara tid på.
När jag höll på att teckna Drift hade jag en liten föreläsning på Serieskolan och pratade om erotik i serier. Sen fick eleverna i uppgift av mig och mangakan Natalia Batista att teckna lite egen erotik. Det enda kravet var att man skulle kunna tolka resultatet som något erotiskt. Hur som haver gjorde monstertecknaren Ruben Vargas Dahlstrand en skitgrym erotisk ensida, poetisk och vacker, på en halvtimme. Både jag och Liv föll pladask. Så när jag tecknade Frusen mark ett år senare kunde jag inte låta bli att saxa en av Rubens rutor. Jag ångrar nästan att jag skippade Tintin-snurran.
|
September 25th, 2008
7287pwkr
Nu är jag i London men jag har antagligen inte internet så det här inlägget är förprogrammerat att läggas upp idag av Jan från forntiden. Han säger: Hej, alla framtida vänner och gamla vänner i framtiden.
Jag ska börja posta i realtid så fort jag har en dator, en skanner, internet och något att posta! Här är två Spindelmän inspirerade av en annan av mina tidiga teckningsidoler, John Romita Jr. Också tre-fyra år gammalt.
|
September 24th, 2008
7287pwkr
Ännu mer Hellboy från 3 år sen! En dag ska jag göra ett inlägg om den här kantiga Mignola-stilen. Det är en intressant historia, när jag var runt tio (några år innan jag läste Hellboy) fick jag ett nummer av Spindel-mannen som var tecknat i en stil ganska lik Mignolas och jag blev helt fascinerad. Det grafiska och kantiga var helt nytt för mig och jag började genast rita av gubbarna. Sen… nä, jag sparar det till det där inlägget..
Imorgon går mitt plan till London!
|
September 22nd, 2008
7287pwkr
Uppdaterade just janbielecki.com litegranna. Bl a med nedanstående målning jag gjorde med Hillboy runt två år sen för en utställning på Inkonst i Malmö.
|
September 21st, 2008
7287pwkr
Older posts
